Witchy McBitch

...Sen går jag på semester! Härligt!

Oj, vad trött jag är idag. Det är VARMT ute idag. Klockan är halv åtta och jag svettas redan. Känns som om det enda rätta att göra är att ligga i en sjö någonstans och dra sig, men den gubben gick inte. Det är bara att jobba på!

Har absolut ingenting vettigt att berätta. INGENTING. Tänk den som ändå fick ligga och bada...

Suck...

//S

Idag är det midsommar och vädret är som det brukar vara. Blåsigt, kallt och med en överhängande risk för regn. Det gör mig ärligt talat inte särskilt mycket, jag sitter gärna inne i lägenheten och blänger. Vi har nog tillräckligt med leksaker, såsom Wii, Playstation, filmer osv. att roa oss med. Plus att vi har tillräckligt med mat för att klara oss i alla fall en månad framåt.

Förutom en sak... Här gick vi och handlade i godan ro igår och jag var så nöjd för jag ansåg att jag fått med mig allt som var på min lista. Till och med färska jordgubbar, fast vi inte handlade dem förens halv åtta på kvällen! Påstått svenska, och riktigt goda kan jag tillägga. Nå, tillbaka med det som saknas. Nackdelen med att skriva en inköpslistaa och enbart skriva "ost" är att det i stundens hetta gärna kan bli missförstånd... Så jag fick alltså med mig En bit Saint Agur och en  bit Le Roule, men den vanliga osten som man äter till frukost glömdes helt bort. Hur ska vi nu klara oss? Suck... Jaja... Bara att hugga tag i en lian och svinga sig ner på Hemköp igen. Eller be David starta bilen och brumma ner när han har vaknat, vilket antagligen är lika troligt som att jag helt plötsligt skulle leka Tarzan.

Så vad kommer i övrigt hända i helgen... Inte mycket. Önskar väl kanske att det varit lite bättre väder så man skulle kunna ha grillat, men det får gå bra ändå... Lövbiff med klyftpotatis och kryddsmör blir mumma ändå.

Jaha... Det här blev ett tramsigt inlägg.

//S

Så, vi ta och börjar dagen med en positiv tanke. Det är faktiskt onsdag idag, så med fredagen ledig innebär det att det är näst sista arbetsdagen innan helg igen. Härligt! Att jag dessutom har 27 arbetsdagar kvar till semestern gör mig inte heller särskilt ledsen. Den närmar sig!

På en lite sämre not så är jag förkyld, har allergiproblem och är allmänt trött. Rekommendationen från sambo var att jag skulle stanna hemma (igår somnade jag nämligen en timme det första jag gjorde efter hemkomst och sen låg jag och mådde kasst resten av kvällen), men eftersom vi imorgon är underbemannade så måste jag ta mig i kragen och bita ihop. När jag är döende kan jag ligga hemma och kvida, tills dess är det arbete som gäller.

Och på the fugly note (och för den som undrar fugly = ihopskrivning av fucking ugly)... Ja, det ska väl vara mitt hår som står rätt ut.

I övrigt så är jag lite... Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Får ta en konversation med sambo och se vad som kan göras åt saken. Vi får se vad som händer.

/S

Sista inlägget på det här tramset. Det var väl för väl... Men i vanlig ordning har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Ett sista ögonblick. Det låter så dramatiskt. Det känns som om man borde skriva någonting om döden, eller att göra slut eller någonting annat som är jobbigt och inte det minsta kul.

Men egentligen, vad är det som säger att ett sista ögonblick behöver vara någonting tragiskt? Det går ju att vända på det. Det sista ögonblicket innan sommarlovet, innan kyssen, innan vad det nu kan vara.

För stunden just nu så är nog mitt mest älskade och mest hatade sista ögonblick, den minuten innan man måste tvinga sig upp ur sängen. När den är varm och man har gosat ner sig som allra bäst. Allra sista ögonblicket innan man måste svänga benen över kanten och vakna till på riktigt. Personligen tycker jag det blir jobbigare och jobbigare varje dag att masa sig ur den. Skulle med glädje stanna kvar några timmar till.

Gäsp... Nu måste jag jobba.

Ack och ve.

//S

Ambitioner är ett märkligt behov
av att söka makt
och förlora frihet.
                             Francis Bacon


Jag vet inte vad jag har för ambitioner. Jag skiter väl egentligen i makt, pengar och allt sånt trams (som dock kan vara tämligen bra att ha ibland). Jag skiter i om jag är den som sett flest filmer, gått på flest konserter, kan göra den godaste maten, får maxpoäng på varje tenta, har de snyggaste och trendigaste kläderna och så vidare. Självklart vill jag göra bra ifrån mig som alla andra, men jag känner inget behov av att stressa upp mig över något. 

Ska jag börja tävla med någon och försöka uppnå en fantasibild av något är jag ju inte ett dugg bättre än till exempel en anorektiker eller alkoholist osv. Visst, jag skulle kunna drömma om att vara smalast, snyggast, ha störst bröst, bäst betyg, mest pengar - men jag får ju inte ut någonting av det. Det är en helt annan sak att sitta och känna att "Ja, det här förstår jag och kan jag bli bra på". Det kan man väl snarare kalla självrealisering. 

Vad jag VILL uppnå med livet, och detta får alla entreprenörsfjantar a la Blondinbella och co. att gå i taket, är bara att vara lycklig och ta hand om mig själv, mina vänner och min familj, och inte slösa bort hela livet på att jobba. Jag inser ironin i det hela med tanke på att jag i dagsläget jobbar cirka 50 timmar i veckan och pluggar cirka 20 (kanske 10 egentligen), bor 80 mil ifrån familjen och har ett ytterst begränsat antal människor som jag betraktar som vänner. Men det är därför jag även kommit fram till att folk får vara hur ambitiösa de vill, men i slutändan så är det inte en jävel som bryr sig om hur mycket prylar du har när du dör.  

//S

I helgen fick jag kritik riktat mot mig för att jag tydligen blir "förbannad så jävla snabbt". Vilket i sig kanske inte är något felaktigt påstående. Om det påståtts för tio år sen. I dagsläget? Jag är nog ganska så tålmodig. Irriterad, javisst, men förbannad? Om jag nu hypotetiskt sett skulle bli förbannad så kanske det snarare skulle uppstå efter en längre period. Säg, en vecka av att någon legat på soffan och degat och spelat musik halva nätterna när man själv ska upp och jobba, och som tillsammans med ytterligare en i den absolut närmaste kretsen lyckades trycka i sig fem backar öl på mindre än en vecka. Och tre flaskor sprit. Då kan nog frustrastionen och irritationen börja gå över i ren ilska. Särskilt när personen spenderat 30 minuter med ett slå mig i huvudet genom ett säte, härjat med alla människor som existerat (vare sig dom ville bli härjade med eller inte) och sen beter sig som ett barn som inte får som han vill. Ungefär DÅ börjar det rinna över.

Som de flesta i min närhet vet så brukar det som börjar med att EN person ska komma och hälsa på min sambo (och i förlängning mig) oftast slutar med att TIO personer kommer. Skulle tro att ganska många i den kretsen tycker att jag är en förbannad tråkmåns som inte gör annat än gnäller... Men här kommer hemligheten... Jag får inte ut någonting av att i nyktert tillstånd diskutera med en packad person. Konstigt va? Ännu konstigare är kanske att jag är en av få 24-åringar i vårt avlånga land som gärna avstår alkohol. Ännu konstigare? Så, förstår ni dilemmat. Antingen så framstår jag som sur och grinig (vilket jag egentligen inte kan förstå, med tanke på att så fort jag blir trött på närvarande så stänger jag in mig själv i sovrummet snarare än sitter och surar), eller så deltar jag i något jag egentligen inte har lust att göra.

Vad mer är problemet är att så många (inte bara i Davids krets, det vore fruktansvärt orättvist att säga så), faktiskt inte är intresserad av något annat än att gå ut och dricka sprit och kolla band. Återigen, det kanske är konstigt, men att dricka sprit och öl står så långt ner på min intresselista att det knappt kvalificerar sig att nämnas som ett intresse. Jag sitter alla gånger hellre hemma och ser en bra film, läser en bra bok, lyssnar på en skiva med hyfsat ljudkvalité, tar upp ritblocket, än går ut på krogen och ser ett band med kass ljudkvalle, dricker dyr öl och tjafsar med idioter. Kanske har det att göra med att jag är så van att göra saker självständigt och därmed drar mig för de flesta former av flockbeteende.

Jaja... Hur som haver. Nu ska vi komma till slutsatserna. För att jag inte delar värderingarna att sprit, öl och trånga konserter kommer först på önskelistan så är jag alltså:
A) En surkärring
B) Ilsken
C) Tråkig
Detta TROTS att jag 19 av 20 gånger låter de som faktiskt har ovan nämnda värderingar vara ifred, och om jag nu skulle säga något så är det antagligen någonting i stil med "Ta och käka något så du orkar hålla igång lite längre". Auktoritetsproblem?

Så, är det okej att jag blir kallad det här? Ja, det är det väl. Ibland. Är dock inte helt säker på att jag förtjänar folks bedömningar av mig alltid.

Det är roligt när ni kommer, det är ännu roligare när ni går. Jag är alltid mitt bättre och mer produktiva själv i ensamhet.

/S

Ja, det får bli en liten paus i 30 dagar av sanning. Pallar inte med dom där löjliga rubrikerna just nu, utan nu vill jag bannemej spy lite galla över världen.

Först och antagligen minst... Vad är det för förbannat korkade idioter som är på radion just nu? Att en tjej kan vara fotbollsintresserad är inte samma sak som att tvinga på en kille en klänning. Det handlar för fan om ett val, om att inte begränsa sitt barn, att lära dom att de är fria att göra vad de vill!

Sen har vi dessa vänner, som kan sitta knäpptysta och frysa ut en annan person för att den personen haft en stark åsikt om någonting. Det är skillnad på att ha en åsikt och att inte respektera någon trots de val denna person gör. Att inte låta sina vänner yttra en åsikt om någonting är som att sätta dem i fängelse. Då räcker det inte att komma smygande tillbaka 10 månader senare och låtsas som att inget hänt, eller komma med en dålig undanflykt, eller med något lamt smicker. Då får man komma med en ärlig ursäkt och inte något annat.

Vidare har vi människor som ljuger och människor som förlåter. Vem trodde att båda delarna kan vara likvärdigt irriterande? Jag förlåter ingen som inte förtjänar att bli förlåten. Jag upprepar min förra punkt. Jag vill ha en uppriktig ursäkt. Sen, beroende på hur fel den ljugande människan har gjort, så vill jag se att den personen gör en ansträngning för att bli förlåten. Och nu till punkt två, den som förlåter... Människor som förlåter saker som inte borde bli förlåtna lättvindigt. Ni kan tro att ni är den större människan och så vänliga och trygga och javisst är ni trygga och ofarliga - ni är tamejfan dörrmattor.

Att låta sig trampas på utan att tänka två gånger på det.

Gaaaah!

Så vi kan väl sammanfatta detta då... Nej det kan vi inte alls! Jag har ju en till punkt, som hör ihop med den första delen. Korkade människor. Fair enough, ni behöver inte vara boksmart eller ens streetsmart. Men att tro att världen är svart vs. vit, pojke vs. flicka, homosexuell vs. heterosexuell - ni är fan dum i huvudet ni också. Och inte nog med det, ni missar ett helt spektrum av människor, färger och saker för att ni är så övertygade om att ni är "normala" och att den resterande befolkningen är fel.

Skitsamma, jag blir bara mer förbannad av att skriva, jag har bokstavligen talat myror i händerna och känner att jag måste slå på någonting. Synd för mig att jag sitter på jobbet och måste ta itu med lite skolarbete innan jag börjar.

Fy på er.

//S

Gnista. Det är vad jag saknar. Just nu i alla fall. Jag jobbar på som vanligt, jag pluggar på som vanligt och jag kommer hem som vanligt på kvällen. Men det känns väldigt montont. Tekniskt sett har jag ingenting emot monotonin, men det känns inte som om det någonsin kommer förändras, och det gnager på mig.

Såhär är det... Jag är så trött när jag väl kommer hem på eftermiddagarna att jag bokstavligen talat ser prickar framför ögonen. Kom inte och säg att det beror på att jag inte sover tillräckligt, skulle jag kunna sova mer skulle jag göra det.

Med andra ord så är det är månader sedan jag sist var ut på någonting, och ännu längre sedan jag var ute och faktiskt tyckte att det var värt det. Vi har haft folk över i lägenheten och haft kalas, men har jag då inte gått och lagt mig senast klockan tolv, så har jag suttit vaken till morgonkvisten och därmed förstört resterande helg.

Så min poäng är att jag saknar gnista. Punkt.

Ibland känns det som om man bara skulle vilja försvinna och börja om från scratch. Suck.

xoxo
/S

Det är svårt att peka ut någon speciell favoritplats. I min säng kanske? Där befinner jag mig gärna. Inte för att jag direkt är någon sömntuta, men jag ligger gärna och läser där. I vår lägenhet har vi två dubbelsängar, en 180 cm bred säng och en som är 140 cm bred. Jag och David sover i den som är 140 cm bred, av två anledningar. Dels så är det för att det är den enda sängen vi har en riktig sänggavel till, alltså ett estetiskt skäl,  men dessutom så går det att dela på 180 sängen och göra två sängar, vilket kan vara bra när vi får besök.

Många kanske skulle tycka att det låter lite trångt med två personer i en säng som bara är 140 cm bred, men det funkar utan problem för oss. Eller kanske inte helt utan problem, David har en tendens att tro att han är den enda människan på PLANETEN när han sover ibland. Jag är ingen liten flicka, men bannemej om jag inte får plats på två mm av kanten ibland.

Annars, om vi ska se plats som i ort, stad eller land... Nä, jag vet inte riktigt. Känner inte att jag har en riktig favoritplats på det sättet. Man fäster sig vid människor man träffar, eller vissa saker man kan göra, viss mat man kan äta, men platsen i sig betyder ärligt talat inte särskilt mycket. Jag får väl säga vart som helst där det finns badvatten och en stor sol, men det är mer en generell beskrivning av vad jag tycker om, inte en specifik plats.

Vi får se, jag har ju inte varit överallt ännu. Återkommer på punkten när jag hittat en favoritplats.

xoxo
/S

Generellt sett är det nog det samma som för de flesta tror jag. Om jag blir av med jobbet, hur ska jag klara mig då? Tänk om något skulle hända någon jag älskar? Tänk om jag skulle bli med barn när jag inte är redo för det? Och så vidare, ni förstår poängen. Det är väl ganska normala saker att vara orolig över antar jag. Men om det är rädslor direkt, det vet jag inte om jag kan säga... Men definitivt orosmoment.

En annan sak jag är rädd för det är att fastna i livet tror jag. Att komma till en plats där man står och trampar och bara funderar på om det inte ska bli bättre än såhär. Det handlar väl om att förväntningarna på livet inte motsvarar det faktiska fysiska livet för tillfället, men det är ändå en sådan sak jag skulle kunna vakna av mitt i natten och tänka på Som tur är brukar de tankarna försvinna på morgonen igen. Funderar på om det kan ha lite med !duktig flicka".syndromet att göra. Att man alltid vill sträva efter perfektion?

På många plan har jag totalt övergett det där med duktig flicka. Jag avskyr att städa, avskyr att tvätta, jag känner inget behov av att vara trendigast eller snyggast, men innerst inne har nog alla en liten släng av det syndromet. I alla fall jag har svårt för att inte planera saker in i minsta detalj. Om jag ska resa någonstans brukar jag veta in i minsta detalj vart hotellet ligger, vad växelkursen står i, vad man bör ha med sig och så vidare. Det finns en nivå av mig som alltid vill ha perfektion. Att förlora är inte ett alternativ, att ge upp visar bara hur svag du är och så vidare.

Nya människor kan jag också tycka är jobbigt, om de kommer i stora klungor och jag inte har någonstans att dra mig tillbaka och ta en andningspaus. Det går bra om det är tidsbegrönsat, men att vara uppi massor med nya människor och ha förväntningarna på sig att man ska vara trevlig och glad, rolig och charmig är en pina. Jag tycker inte det är kul. Det är dock något som kommit de senaste åren, tidigare har jag inte tyckt det varit några problem. Antingen är det att jag är alldeles för ensam och inte är van vid människor längre, eller så är det för att förväntningarna höjs ju äldre du blir. Någonting i den stilen i alla fall.

Ja, det var lite om lite. Jag är för övrigt inte särskilt förtjust i fiskar. De är slemmiga och äckliga och jag skriker om jag måste ta i en.

Tack för mig!

xoxo
/S

En första vad då? En första kyss, en första semla, en första kafferasT+ En första dag på jobbet/skolan? Kan vi inte få lite guidning här i alla fall? Som vanligt får man hitta på något bs.

Ja vad ska vi skriva om... En första natt i en ny stad kanske? De senaste tio åren har jag flyttat omkring en del. Läste någonstans att en genomsnittlig person flyttar fyra (4!) gånger i hela sitt liv. Det slog jag nog redan under gymnasietiden. Mind you, det var fortfarande inom samma län på den tiden, men ändå.

Totalt, om vi bortser från alla dessa flyttar inom samma stad har jag flyttat sex gånger. Med alla flyttar inom samma stad så är vi uppe i 12 tror jag. Besitter nog ett lite rastlöst drag tror jag. Att jag stannat i samma lägenhet i två år är ganska stort. Att jag stannar i samma stad snart fyra år är ännu större. Men inte allt för länge till får vi hoppas (inte för att det är något fel på Göteborg, det är bara det att det är så långt till allting när man är från Norrland ifrån början).

Det finns något skrämmande i tanken på att bege sig från en stad till en annan, särskilt när man inte känner någon, men samtidigt något nervkittlande i tanken att få börja om på nytt. Precis som när man städar ur garderoben känns det som att man städar ur sitt liv. Gör sig av med det gamla som du egentligen inte behöver och inte vill ha kvar.

Därmed sagt så är första natten på ett nytt ställe ofta märklig. Man ligger och lyssnar på ljuden och får redan då den första smaken av hur det kommer att vara att bo där. I London vande jag mig till exempel vid sirener (och brandlarm som alltid slog igång 04:00). Här där jag bor nu har jag vant mig att jag kan höra grannarna bråka mitt i natten (vet inte vilka dock, tror det är en ventil eller något som går ut i vårat sovrum som gör att jag hör dom). Som sagt, man får den första känslan för stället.

Just nu ser jag fram emot nästa gång. Kommer antagligen att bli någonstans i Gävletrakten. Det blir första gången som jag flyttar till en annan stad tillsammans med någon. Det kommer bli intressant. Men det dröjer nog ytterligare några år. Suck...

xoxo
/S

Hej alla och ledsen för det långa uppehållet. Har fullt upp med skola och jobb, så det blir tyvärr inte så mycket tid över till bloggen. Dessutom känns det lite som om de roliga delarna av den här grejen redan är gjorda. Jaja, jag ska ta mig igenom det som är kvar så kan jag skriva om vad jag vill sen!

Så, vad får mig då att gråta? Inte särskilt mycket tror jag. Gråter inte direkt till filmer och sånt jag ser på TV. Min naturliga reaktion till mycket är nog snarare att jag blir arg och frustrerad snarare än att jag blir ledsen. Å andra sidan kan jag ibland bli så frustrerad så jag börjar gråta. Konkreta exempel kan jag dock inte ge... Eller jo, det har jag väl, men de involverar andra personer och jag tänker inte göra den här bloggen till någon form av påhoppsforum.

Annars kan jag gråta för att någon jag älskar är upprörd. Sympatitårar. Det knyter sig i bröstet när någon jag älskar lider.

I sömnen har jag en tendens att gråta, men det kan jag inte heller berätta om eftersom jag sällan kommer ihåg varför. Jaja. Vi kan väl nöja oss med att säga att det är sällan jag gråter för att jag personligen är ledsen.

Nu ska jag sätta mig och sucka över att jag glömt mina skolsaker hemma på byrån i hallen. Skulle verkligen behövt fortsätta med dem idag, men jag får väl ta mig i kragen och försöka ta itu med det i eftermiddag istället. Bara 17 veckor kvar till semestern!

xoxo
/S

Jag mår bättre av musik, film och framför allt böcker. Har alltid läst mycket och det är detta jag gör för att koppla av. Har inga speciella preferenser inom litteraturen, förutom att det inte ska vara sci-fi eller för mycket mumbo jumbo andar hit och andar dit. Har inget tålamod med det, vare sig i verkliga livet eller i fiktionen. Generellt sett så dras jag åt saker som är surrealistiskt realistiska kanske man kan säga. Några långt stående favoriter hos mig är John Marsdens serie om ett gäng ungdomar i Australien som beger sig ut för att campa och när de kommer tillbaka är allt förändrat och landet är belägrat av utländska soldater. Historien i sig är ganska osannolik, men är ändå tankeväckande och skrivet på ett sätt som gör att man inte vill lägga ifrån sig böckerna.

Gillar även att läsa deckare, förutsatt att de inte är alldeles för uppenbara. Gillar även att läsa viss chick litt, om du är för tvåloperiga. Dessa är dock oftast vad jag läser om jag har mycket att göra, då de ej kräver särskilt stor hjärnkapacitet för att ta sig igenom (det låter kanske som någonting negativt, men det jag menar är bara att de är så pass lättlästa och ofta humoristiskt formulerade att de gör de väldigt enkla att ta sig igenom). Vidare tycker jag att Harry Potter-böckerna varit väldigt bra. Här har vi ett exempel på sci-fi som jag faktiskt tycker om. Märkligt nog. Men det är väl antagligen för att de inte har den överambitiösa, lite pretentiösa tonen som jag tycker att man annars ofta finner. Har otroligt svårt för Tolkiens böcker, de är för mig riktiga sömnpiller, och även för Stephen Kings böcker. Jag försöker verkligen, men när det inte händer någonting under de första 500 sidorna så tappar jag faktiskt intresset.

Annars så tycker jag även om att laga mat. Eller egentligen mest att äta den, men någon måste ju göra grovarbetet också? Går gärna ut och äter lite då och då, tyvärr tillåter inte ekonomin att det sker allt för ofta.

xoxo
/S

Oj, vart ska vi börja?! Jag upprörs av mycket! Sociala orättvisor, att förlora, idioter (ja, såklart i mina ögon, men ändå). Okunnighet, ignorans, egoism. Medger i och för sig att det kan finnas två sidor av samma mynt, definitivt gällande de sistnämnda tre punkterna, men jag återkommer med förklaring senare.

Blir irriterad på människor som tror att homosexuella skulle vara dåliga föräldrar och att det på något sätt skulle vara skadligt att de gifter sig. Här har vi ett ämne jag kan diskutera länge om! Nämn ETT skäl (bra skäl that is) till varför de skulle vara olämpliga som föräldrar? Vet inte hur många gånger man får höra att "barnet kan bli mobbat", men det är inte ett tillräckligt bra skäl! Först och främst för att blir barnet mobbat, då är det några föräldrar som inte gjort sitt jobb och uppfostrat sina barn till att vara fördomsfria, i den mån det nu går, men dessutom för att när det kommer till kritan kan ett barn bli mobbat på vilka grunder som helst! Att föräldrarna har en ful bil, att barnet har fel mössa, att det är längre än de andra. Ibland behöver det inte ens finnas en orsak, utan hierarkin uppstår oavsett yttre omständigheter.

Vidare så läste jag en artikel häromdagen, skriven av en läkare som tyckte att regeringens policy angående försäkringskassan var helt rätt, att de flesta som blir utförsäkrade förtjänar det. Vilken läkare med sitt huvud påskruvat rätt kan påstå någonting sånt? Enligt denna läkare så är de flesta som kommer in och mår dåligt fullt arbetsföra människor. Newsflash! De flesta går inte till en läkare om de är fullt friska. Snarare tycker jag att normen verkar vara att de flesta inte går till läkaren förens de knappt kan gå på benen, och ofta inte ens då. Men jag antar att denna läkare tyckte att såväl psykiska sjukdomar som oupptäckt cancer är bluff och båg. Herregud, om någon går till en läkare är väl det minsta den personen kan begära att den ska bli tagen på allvar? Ja, det finns hypokondriker, men återigen... Newsflash! Även det är en sjukdom. Bara för att det inte finns ett uppenbart fysiskt fel på en person betyder det inte att personen ifråga inte är sjuk och har problem att jobba hundra procent.


Oj, titta på klockan, jag måste snart börja jobba... Ehhh. Fast forward (jag skulle kunna skriva om saker som gör mig upprörd hela dagen!)


Mindre saker jag blir förbannad över... Folk som prompt ska ha två säten för sig själv på en överfull buss. Sätt er på inre sätet för i helvete, både för trafiksäkerhetens skull och för den stackare som får stå bara för att du behöver två säten till dig och ditt ego.

Personer som ska vara experter inom ett område, men som inte vill eller kan, se på nya fakta. Även exempelvis högskolelärare som inte kan hålla ordning på sina termer inom ett område. En essäfråga är inte bara 140 ord!

Människor som alltid, alltid, alltid kommer för sent, till och med till tider som de själva valt. Det är inte okej att behöva vänta i fyrtio minuter och sen få kommentaren "men du vet ju att vi alltid kommer sent, varför kommer du inte senare?" Jo, därför att det är vanligt jävla folkvett att komma i tid, och om man inte gör det hör man normalt sett av sig. Därför.

"Det är så synd om mig"-tävlingen. En person säger att de har ont i benet, med fel person i sällskapet får de snart höra att de minsann har ett brutet ben som inte går att laga. Eller att man säger till någon hur sårad man blev av deras beteende, och får veta att du har minsann gjort det här och det här mot mig, du har ingen rätt att vara upprörd nu (ofta brukar detta följdpåstående inte ens vara sant, hmm).


Ok ok... Jag måste nog sluta nu... När jag väl är färdig med de här löjliga rubrikerna så kommer nog min blogg att få heta Missnöjesbloggen - Arg och Upprörd.

Eller inte.


xoxo
/S

Är det någon som haft idétorka när de skrivit ner dessa punkter? Verkar faktiskt inte bättre. Fantasilöst!

Så, ett annat ögonblick alltså... Ja, jag vet inte. Vet inte om jag kan komma på så väldigt många omvälvande tillfällen som är värda att skriva om, så vi får väl ta något tillfälle som varit trevligt i största allmänhet.

Hmm... När jag och David nyss blivit tillsammans så bodde han i Oslo och vi turades om att hälsa på varandra. Kanske inte fullt varje helg, men det blev ganska många helger i alla fall. En helg när jag skulle hälsa på honom visade det sig att det var "Musikens Dag" i Oslo, något som varken David eller jag hade någon koll på.

För er som inte vet vad Musikens Dag är så betyder det att dom smäller upp en massa scener över hela Oslo där mer eller mindre stora band får uppträda. Lite som Göteborgskalaset varit, kanske man kan säga. Musiken varierar stort från till exempel reggae till riktig black metal.

Detta var i alla fall i början av sommaren, antagligen bland de första riktigt varma dagarna, så vi bestämde oss för att gå ut på stan och strosa omkring och bara titta. Det var mycket folk ute, som förväntat, men väldigt trevlig stämning. Alla uteserveringar hade öppet, plus några extra som satts upp enbart för detta tillfälle.

Det var allt som allt en bra dag. Drack någon öl i solen, åt en hamburgare med chips (!!) till, lyssnade på mycket bra musik och bara existerade en stund.

xoxo
/S

Ja, vi är ju i slutet av januari nu. Tycker månaden har känts lång, ändå så har jag haft fullt upp hittills. Lovar och svär att det känts som om vi borde ligga i alla fall en månad längre fram i tiden (vilket jag även råkade skriva på instruktioner till min kollega såg jag).

Började månaden uppe i Hälsingland, Delsbo närmare bestämt.. Dagen efter nyår var ganska lugn, vi åt middag med Davids föräldrar och hans bror. Inget mer rafflande än så. Levererade en platta folköl till Davids kompisar som fortfarande kalasade in det nya året. Sen dagen efter det så satte vi oss i bilen och körde ner till Göteborg igen.

Vad har jag då gjort sen jag kom tillbaka till Göteborg? Jo, det ska jag berätta för er. Jag har jobbat, jobbat, jobbat. Förra veckan var jag i Borås på skolan och fick lite uppgifter gjorda. Känns skönt att vi äntligen är inne på ett ämne som passar mig. Tänk att få organisera saker med hjälp av numeriska tabeller och undertabeller. Låter det inte underbart? #svampbobfyrkant

Davids kompisar och hans bror har varit här en vecka och bokstavligen talat härjat. När hans bror åkte i söndags kväll så påstod han till och med att han var trött på öl nu ett tag framöver. Det trodde jag aldrig att jag skulle höra ifrån honom!

Så, allt som allt så har det varit en hektisk månad. Lite väl hektiskt faktiskt, känner mig ganska slutkörd. Inte för att jag tror det kommer bli så mycket bättre i februari som är en av mina hatmånader på året. Februari och november brukar vara fruktansvärda!

xoxo
/S

Ångrar inte särskilt mycket. Kanske att jag inte är mer bestämd på vissa punkter, som till exempel vad jag vill göra av mitt liv och så vidare. Men ärligt talat, det är ju främst yttre omständigheter som påverkar det och ibland är det inte så mycket att göra åt saker som blir fel.

Anser ganskas ofta att det är bättre att ta en passiv ställning om dåliga saker händer och då låta tiden utvisa lite hur saker kommer att bli. Kanske borde man agera mer aktivt? Men det är nog bra att jag inte lägger mig i allt, jag är i alla fall ganska öppen med vad jag tycker om saker.

Skulle gärna gjort klart B-uppsatsen i Media- och Kommunikationsvetenskap, men jag höll redan på att stånga mig blodig mot examinatorn (som inte tyckte om oss språkvetare) så till slut lät jag det vara. Det var inte värt ansträngningen helt enkelt. Alla kan inte gilla en och när någon så öppet visar agg mot en så kan det vara lika bra att backa. Min personliga teori är att personen ifråga var språkblind och därför arg på alla som hade någon form av förståelse för språk.

Det är som sagt inte någonting som jag direkt ångrar, eftersom jag vet att jag gjorde vad jag kunde, men det är ändå något som skulle varit lite trevligt.

Nä, nu får det vara för idag. Arbetet kallar.

xoxo
/S

Suck, jag vet inte. Favorit hit och favorit dit. Vad är det här för frågor egentligen? Jag blir lite frustrerad, det känns som om dom är skapade för folk som lyckas komma ihåg saker.

Min favoritfödelsedag? Ja, jag vet inte. De senaste åren har jag inte ens firat min födelsedag. Årets födelsedag spenderades i en bil från Hälsingland till Göteborg, 10 timmar konstant (förutom ett snabbt stopp i Torsby för pizza).

Det brukar normalt sett föregås av minst en månads tjat om vad jag vill ha i födelsedagspresent, och jag har i vanlig ordning ingen aning. Jag blir glad för i princip vad som helst, så länge det inte är tal om köksapparater som insinuerar att jag faktiskt tycker om att stå och laga mat dag ut och dag in. Blir hellre bjuden på restaurang någonstans och därmed slippa laga mat en dag.

Missförstå mig rätt, det är kul med prylar, men någon måtta får det väl vara. Då ska det i alla fall vara en rolig pryl och inte typ en elvisp.

Nä, nu måste jag jobba.

xoxo
/S

Det finns många minnen, både bra och lite mindre bra. Som tur/otur är besitter jag även en onaturligt välutvecklad förmåga att bara glömma bort allt. Förutom såklart saker som man blivit fruktansvärt generad över. Hmm... Tur det inte händer särskilt ofta!

Okej så ett favoritminne var det alltså. Ja, om det är ett favoritminne eller inte det vet jag inte riktigt, men jag tänker i alla fall berätta om den gången jag och min vän Veronika var på International Live Music Conference på Kensington Gardens Hotel i London. Mest för att hela grejen blev så dråplig egentligen. Hur som haver är det en ganska rolig historia att berätta.

För er som inte vet det så är ILMC ett tillfälle för alla "Live Music Managers" att träffas med sina kollegor och diskutera (vad de nu diskuterar har jag fortfarande ingen aning om), och Kensington Gardens Hotel är ett femstjärnigt hotell i Kensington, London. Personligen tycker jag inte att det är särskilt flashigt, men det duger i krig kan man väl säga.

I alla fall så var en annan vän, Kathrin från Tyskland, i London och hälsade på med anledning av nämnda konferens. Hennes chef hade dessutom inkvarterat henne på nämnda hotell för att allt skulle gå så smidigt som möjligt. I vilket fall som så var vi tre ute på stan och letade efter ett bra uteställe, men efter långt sökande hittade vi aldrig något vi var riktigt nöjda med, så vi bestämde då för att åka tillbaka till hotellet.

Väl på hotellet kom Kathrin på att vi skulle följa med på konferensens efterfest som spenderades i baren på nämnda hotell. Ett problem bara - alla som gick in behövde passerkort. Eftersom Kathrin redan var en deltagare på detta hade hon såklart redan ett, så hon dundrade förbi vakterna och kom efter ett tag tillbaka och sa åt oss att följa med henne.

I hotellkorridoren två våningar upp visar hon sedan upp sitt fynd. Två stycken passerkort till mig och Veronika. Skitbra tyckte vi! Sedan började vi faktiskt läsa på passerkorten och upptäckte till vår stora fasa att vi numera enligt dem hette Tobbe (jag) och Birger (Veronika). Spännande!

Väl vid hotellbaren igen så tågade jag och Veronika förbi vakterna, visade upp passerkorten i ungefär en mikrosekund, och sedan var vi alltså INNE (trots att vakterna när vi gått förbi den sedan kom fram till att något inte stämde, men vid det laget hade vi redan tryckt in oss någonstans mellan U2s live manager och någon annan snubbe). De riktiga Tobbe och Birger fick tillbaka sina passerkort.

Problem nummer två... Konferens alltså. Det innebär att varenda kotte var intresserad av att veta vad man jobbade med för stunden. Det blev en del invecklade lögner om hemliga projekt, etc. Säkert en del närvarande som blev nervösa hihi.

Det var alles! Nu kommer antagligen min blogg att ta en paus till, hmmm, onsdag kanske? Ska till Borås och härja och nu i helgen har vi besök. Men vem vet.. Kanske det dyker upp något ändå? Hold your breath.



Eller kanske inte.

xoxo
/S

Den här dagen har jag bävat för! Jag har faktiskt ingen aning! Har helt förträngt hela saken. Kan det ha varit så värdelöst? Eller är det återigen bara jag som är förvirrad och har noll koll? Tänker riktigt, riktigt hårt men kommer inte fram med någonting. Så som jag låter kan man tro att jag aldrig kysst någon, men det är jag däremot helt hundra på att jag har gjort, en gång eller två.

Eeeh... Ja... Det här kan ju bli ett riktigt kort inlägg, när jag inte vet vad jag ska säga. Får väl skriva om kyssar i allmänhet, i brist på snaskigare material (ledsen ni som sett fram emot det här inlägget).

Så som jag ser det finns det tre typer av kyssar.

Typ 1. Stenansiktet. Hårda kyssar där det mer känns som om man stångas med någon än faktiskt kysser dom. Tänder som slår emot varandra och skavsår på läpparna. Det verkar som om en del tror att det är en tävling, kysser bäst som kysser hårdast. Nå, newsflash, så är inte fallet. Det är bara irriterande och om ni fortsätter stångas sådär kommer ingen att vilja kyssa er igen. Inte så mycket att kyssa en groda som att kyssa en dörr. Fy!

Typ 2. Vattenfallet. Här har vi totala motsatsen. Någon utan muskler i ansiktet som bara slafsar som en stor hund. Det är inte meningen att näsan, hakan och halva kinderna ska vara i er mun när ni kysser någon. Seriöst! Lite självbehärskning. Lite fokusering tack! Det här är antagligen den jobbigaste av varianterna, för när slafsandet är klart så får man försöka torka av ansiktet lite diskret (och kanske även passa på att försöka smita ut genom bakdörren). För mycket saliv är bara äckligt, försök istället att koncentrera er på läpparna istället för att få så stor yta som möjligt in i er käft. Det är som en slemmig dammsugare som hugger tag i ansiktet! Hjälp!

Typ 3. Prinsen. Ja, vad säger man... Här är då mellantinget. Eller inte ens mellanting, utan någon som faktiskt kan kyssa någon utan att bete sig varken som en hård dörr eller som en slemmig dammsugare. Kyssen placeras på läpparna, inte på resten av ansiktet. Tänderna krossas inte. Eventuella skavsår uppstår endast om kyssandet pågår under en längre period. Det är mjukt utan att vara slafsigt. Kyssandet används inte som ett vapen. Ja, jag kan fortsätta mycket längre, men jag tror ni förstår min poäng.

Det var allt, nu måste jag ta tag i KRS.

xoxo
/S