Witchy McBitch

...Sen går jag på semester! Härligt!

Oj, vad trött jag är idag. Det är VARMT ute idag. Klockan är halv åtta och jag svettas redan. Känns som om det enda rätta att göra är att ligga i en sjö någonstans och dra sig, men den gubben gick inte. Det är bara att jobba på!

Har absolut ingenting vettigt att berätta. INGENTING. Tänk den som ändå fick ligga och bada...

Suck...

//S

Idag är det midsommar och vädret är som det brukar vara. Blåsigt, kallt och med en överhängande risk för regn. Det gör mig ärligt talat inte särskilt mycket, jag sitter gärna inne i lägenheten och blänger. Vi har nog tillräckligt med leksaker, såsom Wii, Playstation, filmer osv. att roa oss med. Plus att vi har tillräckligt med mat för att klara oss i alla fall en månad framåt.

Förutom en sak... Här gick vi och handlade i godan ro igår och jag var så nöjd för jag ansåg att jag fått med mig allt som var på min lista. Till och med färska jordgubbar, fast vi inte handlade dem förens halv åtta på kvällen! Påstått svenska, och riktigt goda kan jag tillägga. Nå, tillbaka med det som saknas. Nackdelen med att skriva en inköpslistaa och enbart skriva "ost" är att det i stundens hetta gärna kan bli missförstånd... Så jag fick alltså med mig En bit Saint Agur och en  bit Le Roule, men den vanliga osten som man äter till frukost glömdes helt bort. Hur ska vi nu klara oss? Suck... Jaja... Bara att hugga tag i en lian och svinga sig ner på Hemköp igen. Eller be David starta bilen och brumma ner när han har vaknat, vilket antagligen är lika troligt som att jag helt plötsligt skulle leka Tarzan.

Så vad kommer i övrigt hända i helgen... Inte mycket. Önskar väl kanske att det varit lite bättre väder så man skulle kunna ha grillat, men det får gå bra ändå... Lövbiff med klyftpotatis och kryddsmör blir mumma ändå.

Jaha... Det här blev ett tramsigt inlägg.

//S

Så, vi ta och börjar dagen med en positiv tanke. Det är faktiskt onsdag idag, så med fredagen ledig innebär det att det är näst sista arbetsdagen innan helg igen. Härligt! Att jag dessutom har 27 arbetsdagar kvar till semestern gör mig inte heller särskilt ledsen. Den närmar sig!

På en lite sämre not så är jag förkyld, har allergiproblem och är allmänt trött. Rekommendationen från sambo var att jag skulle stanna hemma (igår somnade jag nämligen en timme det första jag gjorde efter hemkomst och sen låg jag och mådde kasst resten av kvällen), men eftersom vi imorgon är underbemannade så måste jag ta mig i kragen och bita ihop. När jag är döende kan jag ligga hemma och kvida, tills dess är det arbete som gäller.

Och på the fugly note (och för den som undrar fugly = ihopskrivning av fucking ugly)... Ja, det ska väl vara mitt hår som står rätt ut.

I övrigt så är jag lite... Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det. Får ta en konversation med sambo och se vad som kan göras åt saken. Vi får se vad som händer.

/S

Sista inlägget på det här tramset. Det var väl för väl... Men i vanlig ordning har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Ett sista ögonblick. Det låter så dramatiskt. Det känns som om man borde skriva någonting om döden, eller att göra slut eller någonting annat som är jobbigt och inte det minsta kul.

Men egentligen, vad är det som säger att ett sista ögonblick behöver vara någonting tragiskt? Det går ju att vända på det. Det sista ögonblicket innan sommarlovet, innan kyssen, innan vad det nu kan vara.

För stunden just nu så är nog mitt mest älskade och mest hatade sista ögonblick, den minuten innan man måste tvinga sig upp ur sängen. När den är varm och man har gosat ner sig som allra bäst. Allra sista ögonblicket innan man måste svänga benen över kanten och vakna till på riktigt. Personligen tycker jag det blir jobbigare och jobbigare varje dag att masa sig ur den. Skulle med glädje stanna kvar några timmar till.

Gäsp... Nu måste jag jobba.

Ack och ve.

//S

Ambitioner är ett märkligt behov
av att söka makt
och förlora frihet.
                             Francis Bacon


Jag vet inte vad jag har för ambitioner. Jag skiter väl egentligen i makt, pengar och allt sånt trams (som dock kan vara tämligen bra att ha ibland). Jag skiter i om jag är den som sett flest filmer, gått på flest konserter, kan göra den godaste maten, får maxpoäng på varje tenta, har de snyggaste och trendigaste kläderna och så vidare. Självklart vill jag göra bra ifrån mig som alla andra, men jag känner inget behov av att stressa upp mig över något. 

Ska jag börja tävla med någon och försöka uppnå en fantasibild av något är jag ju inte ett dugg bättre än till exempel en anorektiker eller alkoholist osv. Visst, jag skulle kunna drömma om att vara smalast, snyggast, ha störst bröst, bäst betyg, mest pengar - men jag får ju inte ut någonting av det. Det är en helt annan sak att sitta och känna att "Ja, det här förstår jag och kan jag bli bra på". Det kan man väl snarare kalla självrealisering. 

Vad jag VILL uppnå med livet, och detta får alla entreprenörsfjantar a la Blondinbella och co. att gå i taket, är bara att vara lycklig och ta hand om mig själv, mina vänner och min familj, och inte slösa bort hela livet på att jobba. Jag inser ironin i det hela med tanke på att jag i dagsläget jobbar cirka 50 timmar i veckan och pluggar cirka 20 (kanske 10 egentligen), bor 80 mil ifrån familjen och har ett ytterst begränsat antal människor som jag betraktar som vänner. Men det är därför jag även kommit fram till att folk får vara hur ambitiösa de vill, men i slutändan så är det inte en jävel som bryr sig om hur mycket prylar du har när du dör.  

//S

I helgen fick jag kritik riktat mot mig för att jag tydligen blir "förbannad så jävla snabbt". Vilket i sig kanske inte är något felaktigt påstående. Om det påståtts för tio år sen. I dagsläget? Jag är nog ganska så tålmodig. Irriterad, javisst, men förbannad? Om jag nu hypotetiskt sett skulle bli förbannad så kanske det snarare skulle uppstå efter en längre period. Säg, en vecka av att någon legat på soffan och degat och spelat musik halva nätterna när man själv ska upp och jobba, och som tillsammans med ytterligare en i den absolut närmaste kretsen lyckades trycka i sig fem backar öl på mindre än en vecka. Och tre flaskor sprit. Då kan nog frustrastionen och irritationen börja gå över i ren ilska. Särskilt när personen spenderat 30 minuter med ett slå mig i huvudet genom ett säte, härjat med alla människor som existerat (vare sig dom ville bli härjade med eller inte) och sen beter sig som ett barn som inte får som han vill. Ungefär DÅ börjar det rinna över.

Som de flesta i min närhet vet så brukar det som börjar med att EN person ska komma och hälsa på min sambo (och i förlängning mig) oftast slutar med att TIO personer kommer. Skulle tro att ganska många i den kretsen tycker att jag är en förbannad tråkmåns som inte gör annat än gnäller... Men här kommer hemligheten... Jag får inte ut någonting av att i nyktert tillstånd diskutera med en packad person. Konstigt va? Ännu konstigare är kanske att jag är en av få 24-åringar i vårt avlånga land som gärna avstår alkohol. Ännu konstigare? Så, förstår ni dilemmat. Antingen så framstår jag som sur och grinig (vilket jag egentligen inte kan förstå, med tanke på att så fort jag blir trött på närvarande så stänger jag in mig själv i sovrummet snarare än sitter och surar), eller så deltar jag i något jag egentligen inte har lust att göra.

Vad mer är problemet är att så många (inte bara i Davids krets, det vore fruktansvärt orättvist att säga så), faktiskt inte är intresserad av något annat än att gå ut och dricka sprit och kolla band. Återigen, det kanske är konstigt, men att dricka sprit och öl står så långt ner på min intresselista att det knappt kvalificerar sig att nämnas som ett intresse. Jag sitter alla gånger hellre hemma och ser en bra film, läser en bra bok, lyssnar på en skiva med hyfsat ljudkvalité, tar upp ritblocket, än går ut på krogen och ser ett band med kass ljudkvalle, dricker dyr öl och tjafsar med idioter. Kanske har det att göra med att jag är så van att göra saker självständigt och därmed drar mig för de flesta former av flockbeteende.

Jaja... Hur som haver. Nu ska vi komma till slutsatserna. För att jag inte delar värderingarna att sprit, öl och trånga konserter kommer först på önskelistan så är jag alltså:
A) En surkärring
B) Ilsken
C) Tråkig
Detta TROTS att jag 19 av 20 gånger låter de som faktiskt har ovan nämnda värderingar vara ifred, och om jag nu skulle säga något så är det antagligen någonting i stil med "Ta och käka något så du orkar hålla igång lite längre". Auktoritetsproblem?

Så, är det okej att jag blir kallad det här? Ja, det är det väl. Ibland. Är dock inte helt säker på att jag förtjänar folks bedömningar av mig alltid.

Det är roligt när ni kommer, det är ännu roligare när ni går. Jag är alltid mitt bättre och mer produktiva själv i ensamhet.

/S