Jag är mest produktiv...
I helgen fick jag kritik riktat mot mig för att jag tydligen blir "förbannad så jävla snabbt". Vilket i sig kanske inte är något felaktigt påstående. Om det påståtts för tio år sen. I dagsläget? Jag är nog ganska så tålmodig. Irriterad, javisst, men förbannad? Om jag nu hypotetiskt sett skulle bli förbannad så kanske det snarare skulle uppstå efter en längre period. Säg, en vecka av att någon legat på soffan och degat och spelat musik halva nätterna när man själv ska upp och jobba, och som tillsammans med ytterligare en i den absolut närmaste kretsen lyckades trycka i sig fem backar öl på mindre än en vecka. Och tre flaskor sprit. Då kan nog frustrastionen och irritationen börja gå över i ren ilska. Särskilt när personen spenderat 30 minuter med ett slå mig i huvudet genom ett säte, härjat med alla människor som existerat (vare sig dom ville bli härjade med eller inte) och sen beter sig som ett barn som inte får som han vill. Ungefär DÅ börjar det rinna över.
Som de flesta i min närhet vet så brukar det som börjar med att EN person ska komma och hälsa på min sambo (och i förlängning mig) oftast slutar med att TIO personer kommer. Skulle tro att ganska många i den kretsen tycker att jag är en förbannad tråkmåns som inte gör annat än gnäller... Men här kommer hemligheten... Jag får inte ut någonting av att i nyktert tillstånd diskutera med en packad person. Konstigt va? Ännu konstigare är kanske att jag är en av få 24-åringar i vårt avlånga land som gärna avstår alkohol. Ännu konstigare? Så, förstår ni dilemmat. Antingen så framstår jag som sur och grinig (vilket jag egentligen inte kan förstå, med tanke på att så fort jag blir trött på närvarande så stänger jag in mig själv i sovrummet snarare än sitter och surar), eller så deltar jag i något jag egentligen inte har lust att göra.
Vad mer är problemet är att så många (inte bara i Davids krets, det vore fruktansvärt orättvist att säga så), faktiskt inte är intresserad av något annat än att gå ut och dricka sprit och kolla band. Återigen, det kanske är konstigt, men att dricka sprit och öl står så långt ner på min intresselista att det knappt kvalificerar sig att nämnas som ett intresse. Jag sitter alla gånger hellre hemma och ser en bra film, läser en bra bok, lyssnar på en skiva med hyfsat ljudkvalité, tar upp ritblocket, än går ut på krogen och ser ett band med kass ljudkvalle, dricker dyr öl och tjafsar med idioter. Kanske har det att göra med att jag är så van att göra saker självständigt och därmed drar mig för de flesta former av flockbeteende.
Jaja... Hur som haver. Nu ska vi komma till slutsatserna. För att jag inte delar värderingarna att sprit, öl och trånga konserter kommer först på önskelistan så är jag alltså:
A) En surkärring
B) Ilsken
C) Tråkig
Detta TROTS att jag 19 av 20 gånger låter de som faktiskt har ovan nämnda värderingar vara ifred, och om jag nu skulle säga något så är det antagligen någonting i stil med "Ta och käka något så du orkar hålla igång lite längre". Auktoritetsproblem?
Så, är det okej att jag blir kallad det här? Ja, det är det väl. Ibland. Är dock inte helt säker på att jag förtjänar folks bedömningar av mig alltid.
Det är roligt när ni kommer, det är ännu roligare när ni går. Jag är alltid mitt bättre och mer produktiva själv i ensamhet.
/S
Varför har jag sällan uppfattat dig som tvär Sandra? Hm, snarare är det väl som du riktigt påtalar en god sak med både måttlighet i dryckenskapen och total öppenhet med vad man vill ha ut av sin tillvaro, ty hvad är alkohol värt i sig självt om det inte innan finns utbyte att hämta mellan människor i sobert tillstånd?... Kloka ord som alltid får jag säga, men om jag någonsin tär på din ryggmärg så måste du för gudars skull säga till :)
Många kramar!
Gumman, gumman...Ja, det är inte alltid så lätt att orka med sin omgivning hela tiden...Det är jobbigt att arbeta medan andra förlustar sig, plockar fram och håller i gång medan man själv skulle vilja vara ensam med tystnaden som granne...
