Witchy McBitch

Det är svårt att peka ut någon speciell favoritplats. I min säng kanske? Där befinner jag mig gärna. Inte för att jag direkt är någon sömntuta, men jag ligger gärna och läser där. I vår lägenhet har vi två dubbelsängar, en 180 cm bred säng och en som är 140 cm bred. Jag och David sover i den som är 140 cm bred, av två anledningar. Dels så är det för att det är den enda sängen vi har en riktig sänggavel till, alltså ett estetiskt skäl,  men dessutom så går det att dela på 180 sängen och göra två sängar, vilket kan vara bra när vi får besök.

Många kanske skulle tycka att det låter lite trångt med två personer i en säng som bara är 140 cm bred, men det funkar utan problem för oss. Eller kanske inte helt utan problem, David har en tendens att tro att han är den enda människan på PLANETEN när han sover ibland. Jag är ingen liten flicka, men bannemej om jag inte får plats på två mm av kanten ibland.

Annars, om vi ska se plats som i ort, stad eller land... Nä, jag vet inte riktigt. Känner inte att jag har en riktig favoritplats på det sättet. Man fäster sig vid människor man träffar, eller vissa saker man kan göra, viss mat man kan äta, men platsen i sig betyder ärligt talat inte särskilt mycket. Jag får väl säga vart som helst där det finns badvatten och en stor sol, men det är mer en generell beskrivning av vad jag tycker om, inte en specifik plats.

Vi får se, jag har ju inte varit överallt ännu. Återkommer på punkten när jag hittat en favoritplats.

xoxo
/S

Generellt sett är det nog det samma som för de flesta tror jag. Om jag blir av med jobbet, hur ska jag klara mig då? Tänk om något skulle hända någon jag älskar? Tänk om jag skulle bli med barn när jag inte är redo för det? Och så vidare, ni förstår poängen. Det är väl ganska normala saker att vara orolig över antar jag. Men om det är rädslor direkt, det vet jag inte om jag kan säga... Men definitivt orosmoment.

En annan sak jag är rädd för det är att fastna i livet tror jag. Att komma till en plats där man står och trampar och bara funderar på om det inte ska bli bättre än såhär. Det handlar väl om att förväntningarna på livet inte motsvarar det faktiska fysiska livet för tillfället, men det är ändå en sådan sak jag skulle kunna vakna av mitt i natten och tänka på Som tur är brukar de tankarna försvinna på morgonen igen. Funderar på om det kan ha lite med !duktig flicka".syndromet att göra. Att man alltid vill sträva efter perfektion?

På många plan har jag totalt övergett det där med duktig flicka. Jag avskyr att städa, avskyr att tvätta, jag känner inget behov av att vara trendigast eller snyggast, men innerst inne har nog alla en liten släng av det syndromet. I alla fall jag har svårt för att inte planera saker in i minsta detalj. Om jag ska resa någonstans brukar jag veta in i minsta detalj vart hotellet ligger, vad växelkursen står i, vad man bör ha med sig och så vidare. Det finns en nivå av mig som alltid vill ha perfektion. Att förlora är inte ett alternativ, att ge upp visar bara hur svag du är och så vidare.

Nya människor kan jag också tycka är jobbigt, om de kommer i stora klungor och jag inte har någonstans att dra mig tillbaka och ta en andningspaus. Det går bra om det är tidsbegrönsat, men att vara uppi massor med nya människor och ha förväntningarna på sig att man ska vara trevlig och glad, rolig och charmig är en pina. Jag tycker inte det är kul. Det är dock något som kommit de senaste åren, tidigare har jag inte tyckt det varit några problem. Antingen är det att jag är alldeles för ensam och inte är van vid människor längre, eller så är det för att förväntningarna höjs ju äldre du blir. Någonting i den stilen i alla fall.

Ja, det var lite om lite. Jag är för övrigt inte särskilt förtjust i fiskar. De är slemmiga och äckliga och jag skriker om jag måste ta i en.

Tack för mig!

xoxo
/S

En första vad då? En första kyss, en första semla, en första kafferasT+ En första dag på jobbet/skolan? Kan vi inte få lite guidning här i alla fall? Som vanligt får man hitta på något bs.

Ja vad ska vi skriva om... En första natt i en ny stad kanske? De senaste tio åren har jag flyttat omkring en del. Läste någonstans att en genomsnittlig person flyttar fyra (4!) gånger i hela sitt liv. Det slog jag nog redan under gymnasietiden. Mind you, det var fortfarande inom samma län på den tiden, men ändå.

Totalt, om vi bortser från alla dessa flyttar inom samma stad har jag flyttat sex gånger. Med alla flyttar inom samma stad så är vi uppe i 12 tror jag. Besitter nog ett lite rastlöst drag tror jag. Att jag stannat i samma lägenhet i två år är ganska stort. Att jag stannar i samma stad snart fyra år är ännu större. Men inte allt för länge till får vi hoppas (inte för att det är något fel på Göteborg, det är bara det att det är så långt till allting när man är från Norrland ifrån början).

Det finns något skrämmande i tanken på att bege sig från en stad till en annan, särskilt när man inte känner någon, men samtidigt något nervkittlande i tanken att få börja om på nytt. Precis som när man städar ur garderoben känns det som att man städar ur sitt liv. Gör sig av med det gamla som du egentligen inte behöver och inte vill ha kvar.

Därmed sagt så är första natten på ett nytt ställe ofta märklig. Man ligger och lyssnar på ljuden och får redan då den första smaken av hur det kommer att vara att bo där. I London vande jag mig till exempel vid sirener (och brandlarm som alltid slog igång 04:00). Här där jag bor nu har jag vant mig att jag kan höra grannarna bråka mitt i natten (vet inte vilka dock, tror det är en ventil eller något som går ut i vårat sovrum som gör att jag hör dom). Som sagt, man får den första känslan för stället.

Just nu ser jag fram emot nästa gång. Kommer antagligen att bli någonstans i Gävletrakten. Det blir första gången som jag flyttar till en annan stad tillsammans med någon. Det kommer bli intressant. Men det dröjer nog ytterligare några år. Suck...

xoxo
/S