Dag 22. Det här upprör mig
Oj, vart ska vi börja?! Jag upprörs av mycket! Sociala orättvisor, att förlora, idioter (ja, såklart i mina ögon, men ändå). Okunnighet, ignorans, egoism. Medger i och för sig att det kan finnas två sidor av samma mynt, definitivt gällande de sistnämnda tre punkterna, men jag återkommer med förklaring senare.
Blir irriterad på människor som tror att homosexuella skulle vara dåliga föräldrar och att det på något sätt skulle vara skadligt att de gifter sig. Här har vi ett ämne jag kan diskutera länge om! Nämn ETT skäl (bra skäl that is) till varför de skulle vara olämpliga som föräldrar? Vet inte hur många gånger man får höra att "barnet kan bli mobbat", men det är inte ett tillräckligt bra skäl! Först och främst för att blir barnet mobbat, då är det några föräldrar som inte gjort sitt jobb och uppfostrat sina barn till att vara fördomsfria, i den mån det nu går, men dessutom för att när det kommer till kritan kan ett barn bli mobbat på vilka grunder som helst! Att föräldrarna har en ful bil, att barnet har fel mössa, att det är längre än de andra. Ibland behöver det inte ens finnas en orsak, utan hierarkin uppstår oavsett yttre omständigheter.
Vidare så läste jag en artikel häromdagen, skriven av en läkare som tyckte att regeringens policy angående försäkringskassan var helt rätt, att de flesta som blir utförsäkrade förtjänar det. Vilken läkare med sitt huvud påskruvat rätt kan påstå någonting sånt? Enligt denna läkare så är de flesta som kommer in och mår dåligt fullt arbetsföra människor. Newsflash! De flesta går inte till en läkare om de är fullt friska. Snarare tycker jag att normen verkar vara att de flesta inte går till läkaren förens de knappt kan gå på benen, och ofta inte ens då. Men jag antar att denna läkare tyckte att såväl psykiska sjukdomar som oupptäckt cancer är bluff och båg. Herregud, om någon går till en läkare är väl det minsta den personen kan begära att den ska bli tagen på allvar? Ja, det finns hypokondriker, men återigen... Newsflash! Även det är en sjukdom. Bara för att det inte finns ett uppenbart fysiskt fel på en person betyder det inte att personen ifråga inte är sjuk och har problem att jobba hundra procent.
Oj, titta på klockan, jag måste snart börja jobba... Ehhh. Fast forward (jag skulle kunna skriva om saker som gör mig upprörd hela dagen!)
Mindre saker jag blir förbannad över... Folk som prompt ska ha två säten för sig själv på en överfull buss. Sätt er på inre sätet för i helvete, både för trafiksäkerhetens skull och för den stackare som får stå bara för att du behöver två säten till dig och ditt ego.
Personer som ska vara experter inom ett område, men som inte vill eller kan, se på nya fakta. Även exempelvis högskolelärare som inte kan hålla ordning på sina termer inom ett område. En essäfråga är inte bara 140 ord!
Människor som alltid, alltid, alltid kommer för sent, till och med till tider som de själva valt. Det är inte okej att behöva vänta i fyrtio minuter och sen få kommentaren "men du vet ju att vi alltid kommer sent, varför kommer du inte senare?" Jo, därför att det är vanligt jävla folkvett att komma i tid, och om man inte gör det hör man normalt sett av sig. Därför.
"Det är så synd om mig"-tävlingen. En person säger att de har ont i benet, med fel person i sällskapet får de snart höra att de minsann har ett brutet ben som inte går att laga. Eller att man säger till någon hur sårad man blev av deras beteende, och får veta att du har minsann gjort det här och det här mot mig, du har ingen rätt att vara upprörd nu (ofta brukar detta följdpåstående inte ens vara sant, hmm).
Ok ok... Jag måste nog sluta nu... När jag väl är färdig med de här löjliga rubrikerna så kommer nog min blogg att få heta Missnöjesbloggen - Arg och Upprörd.
Eller inte.
xoxo
/S
