Witchy McBitch

Eftersom jag redan bevisat för alla att jag har dåligt minne så struntar vi att skriva om några ögonblick som redan har hänt och fokuserar på nuet.

I just detta ögonblick sitter jag på kontoret, i mjukisbyxor och t-shirt. Inte kanske den konventionella klädseln för kontorsarbete, men eftersom det är dagen före julafton och jag dessutom ska gå tidigt för att åka 70 mil bil så tillät jag mig den lyxen idag.

Klockan är i skrivande stund 07:32 och om cirka 40 minuter borde mina kollegor börja ramla in. Som tur är har jag lite försprång på godiset eftersom jag är först. Synd bara att den skumtomten jag åt var så hård att den knastrade när jag bet i den. Ännu mer synd att det ilar i mina tänder när jag äter den. Stackars mig. Eller förresten… Jag HAR ju faktiskt skumtomtar! Och romerska bågar!

Bredvid mig står telefonen och jag kopplade in mig i svaret för drygt 35 minuter sedan. Än så länge inga samtal, väldigt skönt måste jag säga. Men å andra sidan förväntar jag mig inte att det blir särskilt många samtal idag, med tanke på att det är dagen före julafton och allt.

I övrigt så är jag nöjd just nu. Precis som igår morse började denna morgon med att jag vann ytterligare ett slag med ekonomiavdelningen, den här gången i Brasilien. Eller ja, det var inte så mycket ett slag mot dom som det var ett slag mot tekniken. Älskade teknik, varför hatar du mig?

Slutligen så är jag så trött att det känns som om jag sitter och halvsover på stolen. Resultatet av en kvälls ihärdigt packande (och som vanligt letande efter kameraladdaren – varför är den alltid borta när jag ska ha den?)

xoxo

/S

Vadå bästa vän? Trams. Som jag sagt så är det nog David i dagsläget, men nu har han redan fått ett inlägg, så då får det bli person nummer två som står mig närmast. Vem då undrar ni då? Jo, jag själv såklart! Inser att jag redan fått ett inlägg dedikerat till mig själv, men nu är jag lite egotrippad (och jag sitter dessutom på jobbet och har precis vunnit en dust mot våra dokumentationskontrollanter i Indien, så jag känner mig en smula cocky).

Så, varför är jag kompis med mig själv? Ja, jag vet själv vad jag tycker om för mat, så om jag beställer mat till mig själv får jag alltid något gott, om inte restaurangen är värdelös. Köper jag present till mig själv får jag alltid den perfekta presenten. Dessutom är det ingen som spenderar så mycket pengar på att få mig att må bra som jag själv, även om pengarna helt ärligt har fått gå till helt andra saker den sista tiden.

Vidare så är det bara jag som orkar lyssna på mig själv om jag haft en dålig dag, och jag vet precis vad som piggar upp mig när jag känner mig trött och orkeslös (det vill säga, inte mycket, så låt mig ligga ifred och sova i soffan). Och när jag är pigg känner jag mig själv tillräckligt för att veta att jag kan flytta berg om det krävs. Inte bokstavligen talat, utan metaforiskt, okej?!

Nackdelen är väl att samtidigt som man är sig själv närmast så kan man samtidigt vara sin värsta fiende? Men den diskussionen sparar vi till någon annan gång.

xoxo

/S

Min dag… Ja, den var väl lagom spännande. Gick upp vid sex, åt frukost, exakt 06:27 gick jag ut genom dörren och lufsade ner till spårvagnen (inte så mycket lufsade som åkte isbana kanske). Spårvagnen var i tid, vilket den vagn jag tar på morgonen oftast är. Lucky me! Kom till Redbergsplatsen där jag bytte till buss 60 för att slippa halka fram ännu mer.

Var på kontoret cirka 07:10, som vanligt nästan en timma tidig. Tycker det är ganska skönt den timmen när man är ensam på kontoret och telefonerna inte börjat ringa ännu. Synd att jag inte får betalt för det, eftersom jag ändå brukar jobba under den timmen (och skriva blogginlägg). Halv åtta kom Henrik, vilket jag fann mycket förvånande, då mina kollegor normalt sett brukar dyka upp någon gång mellan 08:10 och 08:45!

Så var det slit och släp hela dagen, lämnade inte ens kontoret för lunch, utan lunchen intogs vid skrivbordet. Som vanligt skällandes på mina kollegor som sitter på andra sidan jordklotet. Hur kan det komma sig att ingen är lika smart och logisk som jag? Pust… Jaja, jag gör mitt bästa för att de ska lära sig.

Kom hem strax efter fem på eftermiddagen och lagade mat. Middag blev en variant av Paneng Gai. Inte riktigt lika god som den man får när man går ut och äter, men definitivt fullt ätbar. Mätt blev jag i alla fall, och jag tror pojkarna var nöjda, trots att den var stark. Fortsatte min kväll med att titta på när Henrik gjorde sig i ordning för krogen och David bråkade med datorn för att få grafikkortet att fungera som det skulle.

Jagade bort David från datorn och började sätta ihop låtlistor för vår kommande bilresa (70 mil på torsdag). I min mening är det bäst att ha riktigt blandad musik så ingen kan gissa vad nästa kommer att bli. Keeps you on your toes! Så, min lista är en salig blandning av metal, hip hop, ska och lite dunka dunka. Blir intressant att se vad pojkarna säger!

Som avslutning på kvällen tittade vi på Filip och Fredrik mot Stefan Holm. Efter 50% reklam och tre deltävlingar var det slut, och så var även jag. Då var det dags att krypa till kojs och i vanlig ordning var jag tvungen att läsa lite först, annars kan jag inte somna. Igår blev det Alice Sebold – Flickan från ovan. Igen. Men den är så bra! Även om jag tycker den engelska titeln är sååå mycket bättre än den svenska. The Lovely Bones vs. Flickan från ovan?

xoxo

/S

Inledde dagen med två skivor vörtbröd och gräddost på dem. Är det jul så är det! Till det drack jag som vanligt en stor mugg med Earl Grey blandat med lite mjölk. Och då var det såklart inte det vanliga Lipton eller Tetley Earl Grey (blä), utan jag köper mitt te hos en liten gubbe i Haga. Riktigt starkt ska det vara mmm.

Sen kom jag då till jobbet och eftersom det är juletider så betyder det även att julgodiset kommer! Så lite choklad har det såklart slunkit ner. Särskilt förtjust i några bollar med mörk choklad på utsidan och vit pepparmintchoklad inuti.

Tillslut så är det dags för lunch och i vanlig ordning blir det då rester från gårdagens middag. Just idag blev det ekologiska köttbullar med gräddsås, rårörda lingon och potatis. Det är konstigt hur man alltid är svältande från klockan tio på dagen fram tills lunch på måndagar. Måndagar är alltså hårda dagar för matvrak (man kan ju inte äta sig mätt på godis under förmiddagen, måste ju tänkte lite på figuren – cirkeln that is).

För ovanlighetens skull fick vi lite eftermiddagsfika på kontoret, bestående av glögg och pepparkaka. Och i samband med att glöggen kom fick vi även en till julklapp bestående av en massa godis. Pust. Det är hårt att vara godisråtta!

Efter många timmars hårt slit så får man äntligen åka hem. Middagen bestod av spaghetti och köttfärssås (köttfärssåsen blev något vattnig, måste ha varit krossade tomaternas fel hmm). Mycket parmesan på såklart. På det stora hela en god middag, men knappast särskilt originell.

Det var dagens mat, jag har säkert missat någonting, det är ju som sagt jul och då äter man ju konstant…

xoxo

/S

Aaah, äntligen en dag då jag kan vara hur cynisk jag vill. Inte för att så nödvändigtvis behöver bli fallet, men det återstår att se. Jag börjar skriva, så ser vi vad som händer helt enkelt.

Så. Vart ska vi börja? Kärlek för mig är när man är beredd att dela med sig av det man har, även om man inte har någonting. När du bryr dig om någon tillräckligt för att släppa vad det än är du håller på med för att hjälpa dom, och du är beredd att dela med dig av samtliga organ i kroppen om det skulle krävas (man får hoppas att det aldrig händer dock).

Sammanfattningsvis kan man kanske säga att kärlek är en stark känsla av samhörighet och beskyddande. Men vad är då en känsla om inte annat än hjärnsignaler? Ska vi verkligen gå in så på detaljnivå? Ja, jag skulle antagligen gjort det om jag var mer inläst på ämnet (men som tur är så är jag inte det). Poängen är alltså: kärlek är inte annat än mekaniska signaler. Men det låter alldeles för trist och, ja, mekaniskt, så jag står fast vid min första beskrivning.

Tror jag på den stora kärleken, the one, den där som man ser på filmer? Nej, det kan du ge dig katten på att jag inte gör. Jag vill gärna tro att det är så, men är samtidigt så pass realistisk att jag kan inse att filmkärlek hör hemma på bioduken. Tack och lov kanske man ska säga. Skulle någon uppvakta en så intensivt som i filmerna skulle jag antagligen lägga benen på ryggen och springa all världens väg. Jag tror att många som letar efter kärlek (romantisk kärlek) lägger alldeles för stor vikt vid filmkärleken och de storslagna gesterna, vilket gör att dom kan missa hur viktigt det är med de små vardagsgesterna.

Personligen är jag nöjd med dom små uttrycken för kärlek som finns. Till exempel möjligheten att få sjunga små larviga sånger utan att någon säger åt mig att hålla käften, att kunna gå ut och äta med någon och få veta om jag har sås över halva ansiktet, att ha någon som kan slå igång vattenkokaren när jag har ont i halsen och vill ha te och så vidare.

Avslutar det här med lite larvsång.

Tre sångexempel, gissa musiken:

• Bab – Babasar, Bab – Baaabasar
• Dunderidunderidunderidunder Daaddeeee, Dunderidunderidunderidun Dunderidunderdunder
• Mutter uuutter, mutter uuttt, mutter uuuutteeeer, mutter utt utt utt.

Svar:

• Balthazar (även känt som Saras sång)
• Bonanza (Dunder-Daddes sång)
• Indiana Jones/Jöns (Mammas sång)

xoxo

/S

Då var det dags att vara puttinuttiga igen, suck. Men det ska nog gå bra, för det är ju trots allt två av världens bästa människor jag ska få skriva om!

Är som sagt en riktig mammagris. Hon är den ni ska skylla på om ni tycker jag är för ironisk och cynisk. Irony is the spice of life som sagt, eller hur var det nu mamma? Mamma, Susanne, arbetar som högstadielärare i svenska och samhällsämnen. Får jag bara använda fem ord för att beskriva henne skulle jag säga språkpolis, bokmal, gourmetkock, Mario Kart-champion och skogsmulle. Men bara för att hon är skogsmulle betyder det inte att hon ser ut som en, så det så! Nä, mamma är den bästa, snällaste och finaste mamman man kan ha. Känn er avundsjuka! Ha! Jag brukar ringa hem ungefär en gång i veckan och prata med mamma - när jag har tid det vill säga - för det är sällan samtalen blir kortare än en timme.


Och så var det herrn i huset, Börje, eller Bulle som han har hetat internt de senaste 10 åren eller så. Fem ord: raggarbilar, musik, politik, skinnjackor och våfflor! Här har vi herrn som inte äger bara en, inte bara två, utan ungefär 532 skinnjackor i olika modeller och färger (och tyngder). Detsamma gäller antalet bilar. Även om mamma är kocken i huset, så får man dock säga att Bulle gör väldigt bra våfflor. Han är rolig, generös och bjuder gärna på sig själv, kan alltid få en att skratta. Fortfarande (7-8 år senare) skrattar jag åt när han kom och skulle fika med mig och Kicki i Östersund och dök upp i jeans, orange skjorta, Ray Bans och guldkedja runt halsen. Behöver jag lägga till att innan han fick följa med in på fiket fick han knäppa en extra knapp i skjortan? ;)

Summa summarum… Jag har världens bästa föräldrar och jag har enbart dom att tacka (och ni att skälla på) för att jag är den person jag är idag.

xoxo
/S


Ps. Jag ville inte att bilderna skulle ligga såhär, men eftersom jag och det här formatet tydligen avskyr varandra så fick det bli så ändå. 

Oj… Bra fråga. Vilken typ av kärlek menar man? Antar det är fri tolkning som gäller. Från början hade jag tänkt skriva om hunden Pentus här. Det var en riktig kompis det (trots att han knuffade ner mig i snöhögar när jag kom hem från skolan och stal min mössa). Men det jag skrev blev inte särskilt bra, antar att det är för länge sedan nu, tyvärr.

Tanke nummer två är att jag skulle skriva något om mamma, för det är nog ändå alla småflickors första kärlek. I alla fall när man är en sån mammagris som jag! Men det får vi ändå spara till nästa inlägg.

Så vad ska jag då skriva om? Ja, istället för en första kärlek, varför inte skriva något om den nuvarande? Har noterat att det faktiskt inte finns någon rubrik för det, så varför inte?

Som sagt så bor jag tillsammans med David. Vi har varit tillsammans sedan mars 2008, tror jag i alla fall - åren flyter ihop, och förlovade oss 6:e mars 2009 (det vet jag dock för det står i ringen). Vi träffades när han bodde tillsammans med min kompis Kicki i Oslo och jag hälsade på för en helg bestående av öl och tv-spel. Kärlek vid första ögonkastet, njae kanske inte riktigt. Snarare fjärde eller femte. Över en kebab i pitabröd med den starkaste kebabsåsen jag ätit till dags dato.

I augusti samma år flyttade han ifrån Kicki och flyttade in med mig i Göteborg istället. Just nu har vi (läs jag) projekt att ta honom till alla kontinenter (i alla fall där det finns värme och stränder hihi). Hittills är Nordamerika (Los Angeles) och Afrika (Djerba) avklarat i alla fall. Vi kanske inte alltid kommer överens, men för det mesta gör vi det och han har definitivt blivit min bästa vän under den tid vi varit tillsammans, och varje dag är jag glad över att få vara med honom.

Det var nog med puttinuttighet för den här gången. Ser fram emot dag fyra när jag kan sluta skriva puttinuttigheter och återgå till mitt cyniska själv igen.

xoxo

/S

Vi börjar med en kort introduktion. Jag heter Sandra och bor i Göteborg med min sambo David och hans kompis Henrik. För tillfället så jobbar jag med transporter och studerar samtidigt till bibliotekarie. Inga husdjur just nu, för tillfället räcker det med herrarna, plus att jag inte skulle vilja utsätta en hund för att springa i trapporna hos mig varje dag. Har mamsi, papsi och syskonen på betryggande avstånd uppe i Jämtland (näää, bara skojar - ni vet att jag saknar er).

Ja, vem är då jag…? Envis, brutalt ärlig när det krävs, upptagen och en riktig dålig förlorare. Jag skulle kunna beskriva mig själv som snäll, glad, pålitlig och så vidare men hur kul är det att läsa egentligen? Så istället… Fem saker som säger något om mig, på gott och ont.

1. Stör mig vansinnigt mycket på människor som är överdrivet positiva (ge mig hellre en riktig cyniker). Jag är inte nödvändigtvis en pessimist, men definitivt en realist.
2. Tror inte på kartor, har tillräckligt bra lokalsinne ändå – än så länge har jag inte gått vilse!
3. Om en bok är tillräckligt bra kan jag läsa 300 sidor på en kväll, det vill säga under de timmar från jag gått och lagt mig tills att jag släcker lampan… Två, tre timmar om jag läser något bra då kanske.
4. Blir fysiskt våldsam om jag förlorar. Avskyr sport, men tenderar att vara väldigt bra på det om jag ser att jag är på väg att förlora. Har dock gett upp min Alfapetkarriär, i samband med att ord som exempelvis ”blipp” och ett felstavat halloumi (hallomi) kom med i SAOL.
5. Jag kan praktiskt taget sova, skriva tenta, laga mat, dirigera en container från punkt A på jorden till punkt B på jorden, samtidigt. Och detta görs såklart ståendes upp och ner på en enhjuling. Multitasker of the year.

Det var allt för den här gången. Inser att jag inte låter särskilt ödmjuk, men om det är någon gång jantelagen ska vara bannlyst, borde det ju vara på Internet, i min egen blogg?

xoxo

/S